Så, nu är Wi-fi’t tillbaka, då är det bloggdags! Vi har haft elavbrott sedan vi anlände hit till Jiri i förrgår kväll som de varnade kunde ta flera dagar eller veckor att fixa, men vi hade turen att det kom tillbaka nu på eftermiddagen idag redan!

Nu ska vi berätta om den 12 timmar långa bussresan från helvetet, chipspåsen med spya, olyckan, dödsångesten och bebisgetterna. Om en fick sammanfatta gårdagens bussresa skulle det vara med orden JAG HAR HELLRE SAW-MARATON. Alla sju filmerna. I ett sträck. 

Paniken i själen strålar ut genom ögonen...tur att ansiktsmasken hindrar livets skrik från att ta sig ut.

Men iallafall. Vi läste någonstans att en bergbestigare som fick frågan vilket parti av Everest-trekken som var mest ansträngande, svarade bussresan till Jiri. Vi förstod inte varför, trodde kanske det var ett skämt. Vi valde alltså att ta bussen från Kathmandu till Jiri. Eller bussen, vi menar DJÄVULENS KÄRL!

Utan att överdriva så var den här bussresan som Musse och Långbens semester, ni vet den där på julafton med husvagnen. Lyckligt ovetandes klev vi in i bussen igår morse klockan 8, beredda på en 6-8 timmars skapligt chill resa. Ungefär 3 timmar hann vi, sen var det en dödsolycka där en blev påkörd, så vi blev fast i 4 timmar. Vid det laget var det mitt på dagen, svettigt och kissnödigt. Så glada vi blev när trafiken släppte, och vi fick åka vidare, ”nu är den värsta biten över!” Tji fick vi…..TJI. FICK. VI. #Livetskaos

När vi stod still efter olyckan tog vi lite promenader utefter trafikkön, tog lite bilder och gick på toa och så, det var himmelriket mot vad som komma skulle...

 

Vi har båda åkt buss i Asien förut, på serpentinvägar. Det här var dock något helt annat, i en klass för sig. De här vägarna….sandiga, dammiga och katastrofalt ojämna på berg gjorda av porös sand. På vissa ställen var det ändå stabilt, där hällde de nämligen vatten på vägen FÖR ATT DEN INTE SKULLE FALLA SAMMAN. Då och då i en grop lutade bussen utåt mot stupet, varpå vi blundade och fattade tag i varandras händer (om vi hade trott på en gud hade vi bett!). Värre var det när föraren valde att köra om lastbilar längst ut i kurvan, närmast döden. I bakgrunden på bussen spelades nepalesisk festmusik till en discolampa, med tveksam täckning på högsta volym. De är ändå taggade, de här morbida typerna.

Vi är överens om att de här var det värsta vi varit med om. Tack och lov för nötterna, för det var inga matstopp. Och Suman. Vår tolk, som har kommit att fungera som vår guide, beskyddare och guru! Haha, han är vår #bror. Bra kille.

Men resan var nog allra värst för Sara. Hon är dessutom åksjuk, stackarn. Men det dröjde faktiskt tills timme nummer 10 innan hon började må illa och spy. Det bästa var att vi bara hade en liten chipspåse till hands då, så hon spydde i den. Sen var det en äldre nepales som tecknade till oss att kasta ut spyan genom fönstret, och där fanns det inget rum för kompromiss, så det gjorde vi. Första och sista gången en slänger ut en chipspåse från en buss! #Duktigamiljövetare

Och just det, bebisgetterna! De sötaste skapelserna på jorden måste vara killingar! Vi har sett många såna under de 12 timmarna på helvetesresan, det var den enda höjdpunkten faktiskt. Den värsta delen av resan var de sista två timmarna, som kördes i mörkret. Utan gatljus. På en bergskam. Paniken växte i halsen när man inte ens kunde se stupen, och för varje skarp sväng bussen gjorde var döden närvarande. Föraren körde som om han var jagad av fan, och det är möjligt att det var så. Eller i alla fall Liemannen. 

Framme i Jiri, efter många om och men, dödsångest och nästan besök av liemannen. Har aldrig varit så lättad!